torsdag, februari 22

Att observera morgonrusningen!

Människor i rörelse. Ganska otroligt att man inte krockar mer med varandra när man går. Det kanske är lite synd?
I morse när jag skulle gå på jobbet stannade jag upp lite och tittade, ibland glömmer jag helt bort att titta. Hur ser det ut? Vad är det som pågår?
Man går i ens lilla värld helt upptagen för att komma i tid.
Min värld ser ungefär ut såhär när jag skall ta mig till jobbet:
Jag börjar att gå ca 6 minuter innan pendeltåget skall åka, om pendeltågen går som de ska tar resan 4 minuter, sen tar det ca 5 minuter att gå till jobbet.
Och en sak som är klar är att om pendeltågen inte går i tid då är jag sen.
Under tiden tittar jag nästan 70% på mina fötter och 30% så att jag inte skall krocka med någon. Helt otroligt! Man glömmer helt bort att njuta lite, av solskenet, fågelkvittret eller bara att det inte är slaskigt på gatan.

När jag gick från pendeltåget och över Rörstrandgatan i morse kom det folk från alla håll, jag ser från håll att det kommer folk från höger och vänster. Jag stannar upp lite, går så precis att man int
e krockar eller går på någons fötter. Nu kommer det en bil som stannar -tack! Jag fortsätter, en till person kommer med barnvagn och nu måste jag snedda lite för att inte tappa fart, så ja! Skönt nu är det ingen framför och jag går vidare.....
Vad såg jag? Inget!? Det går av rutin och bara av farten.Why?
Jag vill bara säga stanna upp och se
!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Som Jag sagt har du rätt inställning till livet.Tänk om jag gått rakt fram i en korsning som jag annars gått höger, vad har hänt ?
Man borde ändra på vissa rutiner ibland då kanske livet skulle se annolunda ut vem vet.
kram från Charlotte

Anonym sa...

Som i "Sliding doors" med Grynet Paltrow. Man vet aldrig vad som hade hänt "om inte..".

Som när jag tog fel på helgen som Danne skulle spela på Pigalle och gick dit, och så spelade istället Danne Nilsson och Stefan Pettersson, och där satt en gammal klasskomips (David Enquist) och pratade med Jill så jag och Sara gick fram. Vid det bordet satt även Hanna och vi vet ju vad som hände sen. Det var första gången vi träffades.
/Johannes

Anonym sa...

Ja nog för att du har väldigt fina fötter men omgivningen där ni bor och där du arbetar är ju faktiskt sevärd. Längtar efter dig och dina fötter.
Kram Maggan